4 September

Att det kunde bli så här hade jag kunnat tänka mig, men att det skulle bli så här... det hade jag inte planerat. Att må så här illa konstant hela tiden, att vara så här trött och hängig. Jag hinner inte med skolan som jag ska pga av detta och det gör att jag får mer att göra. Tack vare att jag har hundarna och Leja så kommer jag upp ur sängen och utanför dörren. Mer än så är det inte. Jag känner mig inte vidare social mot människor runt omkring mig. Varför vet jag inte. Nej, jag är inte deprimerad, tvärt om! Jag är så lycklig jag bara kan vara! Jag har allt jag kan önska mig! Det är min energi som gör att det känns så här.

Samtidigt som jag känner så här så har jag en kännsla i kroppen att jag måste göra något hela tiden. Förrutom skolan, Leja och hundarna som igentligen tar upp en hel dag. Men att få göra något annat någon gång. Träffa kompisar, hälsa på min mor eller vad som helst. Men samtidigt så tänker jag "Nej men jag orkar inte, måste vila en stund medans jag kan" Tråkigt... men sant! Och när jag äntligen känner en dag att energin tillåter så är det annat som hindrar. Bara för att jag kan, kan inte alla. Thats it!

Behövde bara skriva lite... Antar att det är det en blogg är till för. Alla har väll sina motgångar någon gång. Annars är det konstigt.